Lo Fiske

Stolt spatserande med det rosa spöt i högsta hugg hyrde jag och sambon en varsin kajak vid vackra (och makalösa) Geirangerfjorden för att testa på fisket. Kvällen innan hade vi fått tipset att hålla oss nära vattenfallen, i och med att vi kunde komma nära med kajakerna, för fiskarna tycker mycket om strömmen som skapas i det annars stillarinnande vattnet. Att vara så liten bredvid så otroliga berg och vekrligen skåda dem från lägsta möjliga punkt, gav mig en känsla av ödmjukhet gentemot naturen jag just då tyst gled igenom. Bergsgetterna strövade obekymrat runt och hördes ordentligt ut över fjorden - att hitta dem var däremot svårare, och när man väl funnit dem med blicken så såg de mer ut som små bomullstussar med pinniga ben som trampade omkring.

Avstånden var enorma. Markus och jag sade vid ett tillfälle att vi skulle runda ett hörn vid berget för att sedan ta oss över till vattenfallet Bringen tvärs över på andra sidan. Problemet var bara att det där hörnet aldrig kom närmare: det var kvar på samma ställe, men vi kom liksom aldrig nära på något sätt. Tillslut gav vi upp och korsade fjorden ändå. Vattenfallet nådde vi inte på ett bra tag efter det för vi fick sällskap halvvägs ut i vattnet.



Jag hörde ett sorts "puff"-ljud väldigt nära bergskanterna vid vattenfallet och tänkte direkt att det måste vara någonting helt annat än vad vi förväntat oss att uppleva idag... Tumlare, en liten delfinliknande val med vit mage och vänlig nos kom upp och hälsade på oss, simmade runt en stund för att undersöka vad vi var för ena konstiga bananer som exalterade virrade runt på deras vatten. De var bokstavligen uppe vid kanten av kajakerna, och med det otroliga kristallklara vattnet var det som att få en privat liten uppvisning i en bassäng. 

Så nära som de var, fridfulla och rent ut sagt söta, gjorde att den där ödmjukheten sköljde över mig på nytt. Närapå gråtfärdig, och någonting inne i mig ville av någon anledning söga "förlåt". Inte direkt för att jag var där (känslan av att vara gäst i naturen har aldrig varit större), men för allt annat människan utsätter dessa söta, vackra, underbara varelser för hela tiden. 

Men, det sentimentala å sido, så var upplevelsen HELT otrolig! De kom faktiskt fram till oss, för att titta. De var nyfikna! Bjöd lite på sig själva, var nära oss och simmade sedan vidare helt oberörda när de antagligen kommit fram till att vi inte var så farliga ändå. Så vi paddlade vidare i våra små bananer, andlösa av synen med breda och nästan utmattade leenden på läpparna.

Jag rekommenderar att besöka vattenvallet De sju systrene - sju vattenfall bredvid varandra som rinner ner i fjorden. På klippor, nedrasade från det gigantiska berget under De sju systrene klättrade vi upp för att äta lunch, med en vacker och bred utsikt över fjorden. Med energi i kroppen fortsatte vi utåt, mot ett vattenfall som heter Friaren, för att testa fisket ytterligare. Vårt tips från kvällen innan gav lite resultat, för när vi var nära vattenfallen så fick vi faktiskt några små rackare på spöna! Vi använde oss av tunga skeddrag (ca 30-40 gram) som sjönk lättare till botten för att komma så djupt det gick.

 

Jag kan verkligen inte mäta mig med Den gamle och havet (inte heller återskapande Martin Falklinds erfarenhet med svärdfisk på kroken) men ÅH så kul det var att dra upp småfisk just i en kajak! Jag fick min första sej och en röd fisk vid namn uer. Även om sejen var liten, så var den rask i det rosa spöt, lite sprattlig och kämpig, men upp kom den allt. Totalt fick jag tre fiskar på kroken, och blev två PB:n rikare (trots småfisk).

Åtta långa fantastiska timmar var vi ute på det kalla blå vattnet, och det är verkligen åtta timmar jag kommer bära med mig resten av livet. Tumlarna, närkontakten, kajakfisket, fångsten, vyerna och känslan i kroppen av att uppleva andlöshet - det kommer aldrig att släppa från hjärtat. Sömnen var god den natten, och det kommer den vara i många nätter till.