2013-08-10
19:56:00
Vid Norges öppna viddar
En vecka i Norges skogar är en vecka som gått alldeles för fort. Vid vissa tillfällen har bilen rullat utan att riktigt veta vart vi ska, eller vad vi ska göra när vi väl kommit fram. Vad vi sett under tiden är däremot obeskrivligt vackert, och tar fullständigt andan ifrån en. Naturen skiftar från gröna och blåa vyer med kristallklara vatten, till kala fjäll med små lappar av snö och kringdrivande får eller bergsgetter med små rostiga bjällror runt halsarna - allt under loppet av ena sidan en tunnel till en annan. GPS:en har visat höjder mellan 200 till 1030 meter över havet, och öronen har fått jobba som bara den med alla tryckskillnader i luften. Det har regnat och varit blött vi ett berg, och solen har varit framme och värmt vid ett annat, beroende på om vi åkte igenom moln eller inte.
Vi nådde Stavanger och Preikestolen relativt tidigt, och det var framför allt bilder från det här berget som gjorde att vi ville åka till Norge. Enligt all information skulle det ta två timmar att ta sig upp till klippan, men när jag såg att det enbart var 4 kilometer så blev jag skeptisk till tidsbedömningen. Tji fick jag med packning på ryggen, när vissa delar av stigen upp va näst intill lodräta partier av stora stentrappor; i princip bara stenblock som var strategiskt lagda för att vandra uppför. Jag köpte på mig några vattenflaskor på vägen upp, som i efterhand kändes onödigt: var man törstig var det bara att ta några händer fulla vatten från bäckarna som rann mellan stenarna. Två timmar tog det minsann - men vilken utsikt sen!
Uppe på klippan var det en vy av ren gigantism som inte riktigt gick att ta in. Bergen runt omkring, vattnet som rann längs med, och de få båtarna av pytteformat som sakta gled förbi nedanför blev liksom uppdelat i flera olika bilder som hjärnan sen tappert försökte pussla ihop till en enda uppfattning. Det gick, men trögt.
Det var inte så farligt läskigt att ligga på mage och titta ut över fjorden, eller sitta på kanten och titta ner över berget när vi var uppe på klibban. Att titta på bilderna och filmerna på datorn ger mig däremot en knäsvaghet i efterskott. Det känns nästan som ett under att man inte trillade ner. Varken uppe på berget eller på vägen dit fanns det några stängsel eller räcken. Ett litet fanns vid en smal väg som på något sätt hade rasat och nog var livsfarlig för vem som helst att gå över - det var ett par stockar som satt fast i berget med en kedja som löpte vid sidan att ta tag i. Annars - inget skydd. Vi diskuterade det lite, Markus och jag, först för att vi båda tyckte det var rätt sjukt att det inte fanns. Både barn och gamla traskade ju runt på bergen! Sedan insåg vi att det nog är säkrare att låta naturen vara: respekten blir större om det inte finns någonting att luta sig mot, och alla blir nog mer försiktiga under vandringen upp. Hade stängsel funnits hade i princip varenda människa lutat sig över för att skåda - då hade det ju brustit eller fallit en vacker dag och katastrof hade varit ett faktum (trillar någon, och det inte finns något stängsel, blir effekten snarare att denna får skylla sig själv)...
Att vandringen tog den tid den gjorde spelade inte så stor roll när vi väl var uppe till detta. Jag vet att vi båda lätt hade vandrat ett par timmar till för denna utsikt. Först var det planerat att ta med tält, men med tanke på allt annat vi hade tidsbestämt så blev det bara över dagen. Men en tältövernattning i framtiden är garanterad, för att vakna upp till en soluppgång här uppe måste vara fantastisk.
More to come from Norway...
Lev lugnt
/Lo
/Lo
Kommentar:
Kommentera inlägget här:
Helt makalöst vackert, som i en annan värld.
Ja hopp nu Markus!