2014-01-13
22:06:00
Mina första laxar!
Lördagen innan snön äntligen kom till Jönköping, så åkte jag och Markus norrut för att ge oss på laxarna en sista gång. Efter de två tidigare gångerna vi varit uppe med tuppen och sett alla runt omkring oss förutom vi själva få lax, så var suget nästan obeskrivligt stort övera att få upp en egen - speciellt för mig som inväntade mitt livs första!
Vi delade på oss den första timmen och jag använde mig av skeddrag och började med att kasta. De senaste små historierna vi hade hört var väldigt positiva till just kastande, så jag hade stora förhoppningar på min lilla blå plastfisk (som dessutom är döpt till Vicke...). Markus körde med fluga och kastdobb.
Mina försök var tappra men ack så ofruktsamma. Efter ett tag tittade jag bort mot Markus håll som gav mig en försiktig vinkning. Jag vinkade tillbaka och han började vifta av sig armen för att få mig att springa bort där han stod Lax! LAX! Äntligen får någon av oss FISK!! Hoppet återtas efter en fin håvning av dagens första... och det kliar som tusan i mina fingrar nu!
Det lilla dagslägret flyttade vi helt och hållet till platsen där Markus fick dagens fångst och vi stannade där resterande timmarna. Jag gav mig på några fler sorgliga kastförsök med Vicke, men tillslut blev jag less på hans prestation och jag bestämde mig för att fluga nog var det bättre draget idag. Så efter några test med Markus spö så riggar han upp mitt rosa med en egen kastdobb och jag väljer den glittrigaste flugan (för uppenbart?).
Helvete i havet vad äventyret börjar sen... Jag vill noga poängtera att här står en tjej och ska fiska efter lax med en fluga och kastdobb på 50gram, med ett spö som har max kastvikt på 30gram, som aldrig använt dobb förut, än mindre hört ordet kastdobb eller fattat vad det är. Jag hade ingen ANING om hur detta skulle gå till, och det blev av någon anledning svårare med mitt lilla spö än med Markus spö på trettioåtta meter...
Och jag fastnar, och jag trasslar, det virar sig, det kastas snett, bakåt, för långt, för grunt... Det är inte min kastdobb som är felet, det är bara resten av naturen som är i vägen för mig helt enkelt. Jag stretar, börjar flåsa, jag svär, jag bönar och jag håller tyst. Kämpar, sliter och försöker gång på gång på gång. Markus ordnar lite pasta carbonara i stormköket och ber mig komma för en paus; "De kanske är lite ivägskrämda just nu ändå"... ja det hade han säkerligen rätt i...
Jag åt lite frusterat, men hade inte gett upp. Efter att vi värmt fingrarna och Markus hade lärt mig lite mer teknik med doppen så lossnade det faktiskt. Flugan hamnade där jag ville, trasslet kom inte tillbaka, och bäst av allt så var det inte slump utan det blev lika bra vid varje kast!
Åh jag kände det på mig... snart så jävlar. Min fisk-repertoar ska banne mig bli större.
Ett dovt hugg och en underbar hackig drillning i det rosa spöt, krånglig vevning för att händerna var en aning för kalla, men småskakig i knäna och pirrig i magen - och jag fick upp mitt livs första lax! Jag har nog aldrig utstött sådana glädjerop som jag gjorde när den kom upp. Det var någonting helt annat än till exempel gädda! En helt annan fight, och en helt annan typ av vacker fisk. Lite mer magiskt helt enkelt. Äntligen, äntligen, äntligen fick jag min lax. Fina 2,63 kilo och 64 centimeter. (Ser ni ärret på magen? Svårt att bestämma om det är ett bett eller någon annan typ av skada!)
Nu kunde jag åka hem med ett leende!... men det tyckte inte Vättern...
Jag hade fått in knycket med kastdobbet och jag fick in de perfekta kasten på löpande band. Några fenor kunde synas ibland på ytan när laxarna var uppe och slog lite, så jag visste vart jag skulle sikta och lägga flugan. Det tog inte lång tid innan jag skrek ännu högre efter Markus som halkade fram med håven och var lika förvånad som jag! Det var en fin fisk, det syntes på böjen och på kraften i motkämpet. Det var en sjukt skön känsla i händerna och jag ville inte att det skulle sluta för snabbt - men jag måste ju se vad jag tagit upp!
Den kändes minst lika stor, men ärligt talat inte större faktiskt - men vi studsade av glädje när Markus hade landat den och vi fick se att den faktiskt var större. Inte bara hade jag fått min första lax idag, jag hade dessutom bättrat på mitt PB bara några kast efteråt: en vacker varelse på 3,55 kilo och 70 centimeter! Vad tusan hände? När hade jag någonsin sådan tur? I något alls? Och speciellt på en typ av fiske som jag aldrig testat förut?!
(Var det mössan, stickad av svärmor till julen, eller var det tröjan under jackan, stickad av mamma till julen?... är det helt enkelt stickade julklappar av en kvinna på något sätt släkt med en själv?! Har någon annan erfarenhet av detta fenomen så hör av dig).
Jag ville INTE släppa tillbaka denna felfria skönhet, men vi hade redan tagit upp en lax för framtida middag, och en till behövde vi gott inte. Den fick simma tillbaka för att växa till sig så att jag kan fånga den dubbelt så stor nästa gång det är dags.
Avslutningsvis... oavsett om det var den stickade mössan, belöning för mitt dobb-trassel, elle helt enkelt bara den rätta dagen för mig, så var det garanterat bara en munsbit för min del vad gällande laxfiske. En helt annan, snudd på magisk upplevelse och detta har defenitivt triggat igång ett nytt beroende.
Lev lugnt!
/Lo
Kommentarer:
#2:
gösta nilsson
Grattis !!
Fantastiskt bra jobbat.
Du är sagolik , Emma!
farfar
Kommentera inlägget här:
Grattis Lo till dina första laxar. Stora och feta är de med.
Nej, det va då inte bara tur, eller stickade julklappar, det är du som är så skicklig! Inte illa det här.
Louise